En hundbekant och tillika malleägare tipsade mig om kennel Lann Morian, uppfödare av bruksgrönis, som hade en kull. Jag hittade hemsidan, läste lite här och lite där, fick ett väldigt positivt intryck och kom fram till att jag ville ha en hund från dem. Kanske inte den som föddes 17:e juni, men den som skulle vara leveransklar lagom till nästa sommar.

Men saknaden efter hund blev för stor och jag hade (och har) alla möjligheter till att ha hund igen, så.. Jag kontaktade Gunnel och Birgitta och fredagen den 13:e åkte jag och Eva till Halmstad och tittade på valp. Exakt en vecka senare kom jag hem med lille Jokk.

Nu har det gått snart två veckor och det är underbart att ha “hund i huset” igen. Han är naturligtvis lik Amos på många sätt, men samtidigt inte. Annan typ av avel och lite annorlunda utseende (lite kraftigare och känns väldigt robust, mindre päls bl a, men det är ju ingen nackdel). Sen är han väldigt lugn mellan varven. Jag blev nästan lite orolig – ni som följde gamla bloggen och/eller träffade Amos förstår säkert varför! haha – men det är fullt normalt. Och skönt. Rumsrenheten har vi inte precis haft några problem med hittills. Inget direkt dragande i kopplet heller, men vi tränar på att han inte bara ska gå med kopplet slakt utan vid min sida också.

Och idag har jag införskaffat en ny klicker (vete tusan vart den andre tog vägen?), så nu tänkte jag klicka in honom.

Mycket har hänt sedan sist. Allt var frid och fröjd i nästan 7,5 månader efter Amos amputation. Men i slutet av februari lade jag märke till att han slickade på stumpen så pass att pälsen började glesna. Orosklumpen i magen kom genast tillbaka. Det kvittade att veterinären inte tyckte det fanns någon anledning att misstänka cancer igen, utan att det lät som fantomsmärtor; jag visste redan då att tumören var tillbaka. Tyvärr hade jag rätt även denna gång (i somras fick jag ju höra av förståsigpåare att jag var löjlig som trodde att hans hälta berodde på cancer, men jag hade ju så rätt ..). Lita på din magkänsla, säger jag bara.

Jag orkar inte gå in på alla detaljer, eftersom det fortfarande gör ont och kommer göra ont länge till, men min älskade Amos är borta. Han var en riktig kämpe, men inte ens den tuffaste klarar allt och tumören blev för mycket. Tidigt på morgonen tisdagen den 22:e juni gav han upp och jag fick ringa djursjukhuset och boka tid för det där hemska sista besöket. Klockan 11:43 somnade han in med mig, mamma och min syster och bror omkring sig.

Han är djupt, djupt saknad och alltihop är fortfarande helt ofattbart. Men jag ångrar ingenting och är glad att vi fick nästan ett år extra.

What can I say: he’s still the same crazy dog. Just a leg shorter.

Now, the question is: blogging in English or Swedish?